Våren ligger öde
 Det sammetsmörka diket
 krälar vid min sida
 utan spegelbilder.
 
 
Det enda som lyser
 är gula blommor.
 
 
Jag bärs i min skugga
 som en fiol
 i sin svarta låda.
 
 
Det enda jag vill säga
 glimmar utom räckhåll
 som silvret
 hos pantlånaren.
 

 
 Byråchefen lutar sig fram och ritar ett kryss
 och hennes örhängen dinglar som demoklessvärd.
 
 
Som en spräcklig fjäril blir osynlig mot marken
 flyter demonen ihop med den uppslagna tidningen.
 
 
En hjälm som bärs av ingen har tagit makten.
 Modersköldpaddan flyr flygande under vattnet.
 

 
 Jag landsteg en majnatt
 i ett kyligt månsken
 där gräs och blommor var grå
 men doften grön.
 
 
Jag gled uppför sluttningen
 i den färgblinda natten
 medan vita stenar
 signalerade till månen.
 
 
En tidrymd
 några minuter lång
 femtioåtta år bred.
 
 
Och bakom mig
 bortom de blyskimrande vattnen
 fanns den andra kusten
 och de som härskade.
 
 
Människor med framtid
 i stället för ansikten.
 

 

 I

 Två gubbar, svärfar och svärson, Liszt och Wagner, bor vid Canal Grande
 tillsammans med den rastlösa kvinnan som är gift med kung Midas
 han som förvandlar allting han rör vid till Wagner.
 Havets gröna köld tränger upp genom golven i palatset.
 Wagner är märkt, den kända kasperprofilen är tröttare än förr
 ansiktet en vit flagg.
 Gondolen är tungt lastad med deras liv, två tur och retur och en enkel.
 

 

II

 Ett fönster i palatset flyger upp och man grimaserar i det plötsliga draget.
 Utanför på vattnet visar sig sopgondolen paddlad av två enårade banditer.
 Liszt har skrivit ner några ackord som är så tunga att de borde skickas
 till mineralogiska institutionen i Padova för analys.
 Meteoriter!
 För tunga för att vila, de kan bara sjunka och sjunka genom framtiden ända ner
 till brunskjortornas år.
 Gondolen är tungt lastad med framtidens hopkurade stenar.
 

 

III

 Gluggar mot 1990.
25 mars. Oro för Litauen.
 Drömde att jag besökte ett stort sjukhus.
 Ingen personal. Alla var patienter.
I samma dröm en nyfödd flicka
 som talade i fullständiga meningar.
 

 

IV

 Bredvid svärsonen som är tidens man är Liszt en maläten grandseigneur.
 Det är en förklädnad.
 Djupet som prövar och förkastar olika masker har valt just den här åt honom –
 djupet som vill stiga in till människorna utan att visa sitt ansikte.
 

 

V

 Abbé Liszt är van att bära sin resväska själv genom snöglopp och solsken
 och när han en gång skall dö är det ingen som möter vid stationen.
 En ljum bris av mycket begåvad konjak för honom bort mitt i ett uppdrag.
 Han har alltid uppdrag.
 Tvåtusen brev om året!
 Skolpojken som skriver det felstavade ordet hundra gånger innan han får gå hem.
 Gondolen är tungt lastad med liv, den är enkel och svart.
 

 

VI

 Åter till 1990.
Drömde att jag körde tjugo mil förgäves.
 Då förstorades allt. Sparvar stora som höns
 sjöng så att det slog lock för öronen.
 
 
Drömde att jag ritat upp pianotangenter
 på köksbordet. Jag spelade på dem, stumt.
 Grannarna kom in för att lyssna.
 

 

VII

 Klaveret som har tigit genom hela Parsifal (men lyssnat) får äntligen säga något.
 Suckar...sospiri...
 När Liszt spelar ikväll håller han havspedalen nertryckt
 så att havets gröna kraft stiger upp genom golvet och flyter samman med all sten i byggnaden.
 Godafton vackra djup!
 Gondolen är tungt lastad med liv, den är enkel och svart.
 

 

VIII

 Drömde att jag skulle börja skolan men kom försent.
 Alla i rummet bar vita masker för ansiktet.
 Vem som var läraren gick inte att säga.
 

 
 Solen glider fram bakom husväggen
 ställer sig mitt i gatan
 och andas på oss
 med sin röda blåst.
 Innsbruck jag måste lämna dig.
 Men i morgon
 står en glödande sol
 i den halvdöda grå skogen
 där vi skall arbeta och leva.
 

 
 Det allsmäktiga cyklopögat gick i moln
 och gräset ruskade på sig i koldammet.
 
 
Mörbultade av nattens drömmar
 stiger vi ombord på tåget
 som stannar vid varje station
 och lägger ägg.
 
 
Det är ganska tyst.
 Klångandet från kyrkklockornas ämbar
 som hämtat vatten.
 Och någons obevekliga hosta
 som skäller på allt och alla.
 
 
Ett stenbeläte rör sina läppar:
 det är staden.
 Där råder järnhårda missförstånd
 bland kioskbiträden slaktare
 plåtslagare marinofficerare
 järnhårda missförstånd, akademiker.
 
 
Vad mina ögon värker!
 De har läst vid lysmasklampornas matta sken.
 
 
November bjuder på karameller av granit.
 Oberäkneligt!
 Som världshistorien
 som skrattar på fel ställe.
 
 
Men vi hör klångandet
 från kyrkklockornas ämbar när de hämtar vatten
 varje onsdag
 —är det onsdag?—
 där har vi för våra söndagar!
 

 
 Det var en begravning
 och jag kände att den döde
 läste mina tankar
 bättre än jag själv.
 
 
Orgeln teg, fåglarna sjöng.
 Gropen ute i solgasset.
 Min väns röst höll till
 på minuternas baksida.
 
 
Jag körde hem genomskådad
 av sommardagens glans
 av regn och stillhet
 genomskådad av månen.
 

 

 I

 Riddaren och hans fru
 förstenade men lyckliga
 på ett flygande kistlock
 utanför tiden.
 

 

II

 Jesus höll upp ett mynt
 med  Tiberius i profil
 en profil utan kärlek
 makten i omlopp.
 

 

III

 Ett rinnande svärd
 utplånar minnena.
 I marken rostar
 trumpeter och gehäng.
 

 
 Som att vara barn och en oerhörd förolämpning
 träs över ens huvud som en säck
 genom säckens maskor skymtar solen
 och man hör körsbärsträden gnola.
 
 
Men det hjälper inte, den stora förolämpningen
 täcker huvud och torso och knän
 och man rör sig sporadiskt
 men gläds inte åt våren.
 
 
Ja, skimrande mössa drag ner den över ansiktet
 stirra genom maskorna.
 På fjärden myllrar vattenringarna ljudlöst.
 Gröna blad förmörkar jorden.
 

 
 På var sin sida om ett sund, två städer
 den ena mörklagd, ockuperad av fienden.
 I den andra brinner lamporna.
 Den lysande stranden hypnotiserar den mörka.
 
 
Jag simmar ut i trance
 på de glittrande mörka vattnen.
 En dov tubastöt tränger in.
 Det är en väns röst, tag din grav och gå.
 

 
 Utanför fönstret är vårens långa djur
 den genomskinliga draken av solsken
 rinner förbi som ett ändlöst
 förortståg – vi hann aldrig se huvudet.
 
 
Strandvillorna flyttar sig i sidled
 de är stolta som krabbor.
 Solen får statyerna att blinka.
 
 
Det rasande eldhavet ute i rymden
 transjorderas till en smekning.
 Nedräkningen har börjat.
 

 
 Det myllrar under oss. Tågen går.
 Hotell Astoria darrar.
 Ett glas vatten vid sängkanten
 lyser i tunnlarna.
 
 
Han drömde att han var fånge i Svalbard.
 Planeten vred sig mullrande.
 Tindrande ögon gick över isarna.
 Miraklernas skönhet fanns.
 

 

 I

 Kraftledningarna
 spända i köldens rike
 norr om all musik.
 
 
       ~
Den vita solen
 träningslöper ensam mot
 dödens blåå berg.
 
 
            ~
Vi måste leva
 med det finstilta gräset
 och källarskrattet.
 
 
            ~
Solen står lågt nu.
 Våra skuggor är jättar.
 Snart är allt skugga.
 

 

II

 Orkidéerna.
 Tankbåtar glider förbi.
 Det är fullmåne.
 

 

III

 Medeltida borg,
 främmande stad, kalla sfinx,
 tomma arenor.
 
 
            ~
Löven viskade:
 ett vildsvin spelar orgel.
 Och klockorna slog.
 
 
            ~
Och natten strömmar
 från öster till väster med
 månens hastighet.
 

 

IV

 Ett par trollsländor
 fasthakade i varann
 svirrade förbi.
 
 
            ~
Närvaro av Gud.
 I fågelsångens tunnel
 öppnas en låst port.
 
 
            ~
Ekar och månen.
 Ljus och tysta stjärnbilder.
 Det kalla havet.
 

 

 I

 En dag när hon sköljde tvätt från bryggan
 steg fjärdens köld upp genom armarna
 och i livet.
 
 
Tårarna frös till glasögon.
 Ön lyfte sig själv i gräset
 och strömmingsfanan vajade i djupet.
 

 

II

 Och koppornas svärm hann upp honom
 slog ner på hans ansikte.
 Han ligger och stirrar i taket.
 
 
Hur det roddes uppför tystnaden.
 Nuets evigt rinnande fläck
 nuets evigt blödande punkt.
 

 
 Gå förbi, de är begravda . . .
 Ett moln glider över solskivan.
 
 
Svälten är en hög byggnad
 som flyttar sig om natten
 
 
i sovrummet öppnar sig en hisstrummas
 mörka stav mot innandömena.
 
 
Blommor i diket. Fanfar och tystnad.
 Gå förbi, de är begravda . . .
 
 
Bordssilvret överlever i stora stim
 på stort djup där Atlanten är svart.
 

 
Ett blått sken
 strömmar ut från mina kläder.
 Midvinter.
 Klirrande tamburiner av is.
 Jag sluter ögonen.
 Det finns en ljudlös värld
 det finns en spricka
 där döda
 smugglas över gränsen.
 

 
William Turners ansikte är brunt av väder
 han har staffli längst ute bland bränningarna.
 Vi följer den silvergröna kabeln ner i djupen.
 
 
Han vadar ut i det långgrunda dödsriket.
 Ett tåg rullar in. Kom närmare.
 Regn, regn färdas över oss.